Tack

Jag fascineras ofta över att det är så svårt att säga det där lilla ordet TACK.
Lillasyster är duktig på att tacka när hon får något.
Storasyster gör det mer sällan.
Man får ofta påminna henne.

Igår hade vi en diskussion om att vara artig och tacka.
Hon har precis fyllt år och tackade med nöd och näppe för presenterna.
"De sa ju inte varsågod när jag fick presenterna, så då behövde jag ju inte säga tack" var hennes förklaring.
Jag sa att man tackar ändå.

På födelsedagen bjöd hon på glasspinnar på dagis.
"Hur många tackade?" frågade jag.
"Sofia och Ronja" svarade hon.
2 av de närmsta vännerna.
De övriga 30 sa inget...

Nu har vi kommit överens om att hon ska vara extra tydlig med att tacka så fort hon får något. Kanske kan hon dra med sig några fler som hör att "oj, man ska tacka". Nog för att de bara är barn men det är väl ändå i tid man ska böja det som ska bli krokigt?

Dessutom är det väl mycket roligare att ge något när man får ett tack tillbaks?!